.inget alls

Hur vanligt är det egentligen att killen tackar nej till sex?

Vet att jag dessa dagar varit som mest fertil. Igår försökte jag mig på en liten strip tease, men han skrattade bara åt mig. Idag sa jag rakt ut att jag vill ha sex. Han svarade bara att det var värst vad jag plötsligt vill ha sex hela tiden.

Sedan vill han ha sex, när jag inte är fertil alls. Det är väl ok. Men inte bara då!? Ändå hävdar han å det bestämdaste att han visst vill ha barn. Med mig.

Jag blir inte klok på det här. Men deprimerad, det blir jag.

.familjen.

Det äldre syskonet. När han var fem föddes jag. Och jag var det finaste och bästa som hänt honom. Jag fick jag slita sönder hans tidningar och leksaker. Det gjorde inget. För jag var så söt. Det har min mamma präntat in i huvudet på mig. Men när jag blev äldre så fortsatte jag att ha sönder hans saker. Och då gjorde det plötsligt något. Det var inte längre ok. Men hur kan man förvänta sig att ett barn som alltid har fått bete sig på ett sätt, och där inga gränser har satts. Hur kan det vara det lilla lilla barnets fel att det sedan inte förstår att det beteendet är fel. Någonstans på vägen slutade han att älska mig, tror jag. Kanske där, ungefär efter tre år, när det kom en ny knodd i familjen.

Det yngre syskonet. Den enda människa jag helt ärligt kan säga att jag varit beredd att dö för. Vilket är lustigt på ett sätt, eftersom jag många gånger velat dö. Men han är den jag skulle vända ut och in på mig själv för att hjälpa. Oavsett vad. Kanske är det vad min storebror känt av, och känt sig utanför? Eller stängde han ute mig först och jag därför vände mig till min lillebror. Fick en ny allierad. När jag var tre fick jag min bror i födelsedagspresent. Jag vet ingenting om det där kalaset. Jag vet faktiskt inte ens om jag fick något kalas. Men jag gissar att om det var ett, då var jag INTE var i allas centrum. Så som det borde vara när man fyller tre år. Det fanns ju en söt spädgris som konkurrerade ut mig. Mormors lilla kelgris. Kan det varit så att jag inte fick någon uppmärksamhet? Kan människor omkring mig varit så ovetande om psykologi, och det lilla lilla barnets behov? Eller har jag bara fått allt om bakfoten?

.vart ringer man nu då.

Nu bor jag i ett annat land. Vet inte vart jag ska ringa, det finns ungefär tusen ivf-kliniker här. Vilka är bra? Hur vet man vilken som är bäst? Och hur ska vi ha råd? Hur långt vill vi få i denna strävan? Jag kommer gråta ihjäl mig resten av mitt liv, om vi inte lyckas. Det är, och har alltid varit, min högsta dröm. Men kan man skuldsätta sig totalt i strävan? Låta ett barn växa upp i misär? Eller ha skulder på många miljoner och ändå aldrig lyckas bli gravid?

Om vi skulle få plus tillslut. Vad gör vi om vi då får missfall? Orkar jag med mer sorg? För jag känner i hela kroppen att det här kanske inte är meningen? Om det var meningen att vi skulle få bli föräldrar, hade vi då inte för länge sedan lyckats? Vet inte riktigt vad jag tror på, men om det var meningen att vi skulle få barn. Hade vi då inte utrustats med felfria kroppar?

Jag kanske hade blivit en totalt värdelös mamma. Det är därför jag inte kan behålla ens det minsta embryot.
Min mamma sa sa det till mig en gång. Hon var riktigt förbannad på mig, för jag matvägrade och höll på. Och mitt i det skrek hon till mig att hon hoppades att jag inte skulle bli mamma någon gång, för jag skulle svälta mina barn. Ja, så minns i alla fall jag det. Hon kanske minns något annat. Om hon över huvudtaget minns just den händelsen. Jag har iaf burit den med mig i kanske 18 år.

.att ringa första gången.

Kändes kusligt. Som att bekräfta för sig själv att det är något fel på oss. Vilket det ju också var. Glädjen i att vi tog tag i det. I att få utredningar och därefter en plan på hur vi skulle göra. Och sorgen när det sedan ändå inte blev av. Ingenting. Inte det allra minsta.

.avundsjuk.

Jag blir avundsjuk på varenda människa i hela världen som har turen att bli gravid och/eller få barn. Jag blir irriterad på att de inte glädjs "tillräckligt". Samtidigt som jag inte orkar med att de får ha lyckan jag inte får. Så jävla motsägelsefullt! Samtidigt som jag på ett annat plan är lycklig med de som får sina barn.
Men varför lyckas alla jag känner med att bli gravida på första, andra, tredje försöket. Och vi inte lyckats på snart FEM ÅR! Och dessutom fått assisterad befruktning och äggåterföring tre gånger. Och inget av det fungerade heller!

Blev så irriterad när jag blev tillsagd att jag MÅSTE skaffa barn, för jag förstår inte hur underbart det är och vad jag går miste om. Nä, och de flesta vet heller inte hur jävla bra de har det som inte måste kämpa kämpa kämpa hel tiden, både mot sin egen sorg och andras fördomar. och plågan med att genomgå ivf. Alla sprutor, piller och grejor. Illamåendet varje dag. Panik inför varenda spruta. Tårarna som trillar för att det gör ont, och jag mår illa och sprutan inte går in som den ska och det är läskigt läskigt läskigt att försöka trycka in den. Som att man har perforerat huden så många gånger att det inte längre går att sticka. Och när man äntligen gjort det för sista gången, tror man, så kommer man till läkaren som bara "nä, det här är lite för få och små ägg. Du får gå hem och sticka dig i en vecka till, ungefär". Paniken i att behöva fortsätt göra det som gör ont. Men det kommer något bra ut av det i slutändan. Det blir ju en bäbis om jag fortsätter. Så plågar mig ett tag till och mår illa hela tiden och gråter gråter gråter.

Och sorgen sedan när jag får mens gång på gång. Eller efter samtlet när BM ringer och bara "nej tyvärr, det där sista lilla hoppet ni hade. Det gick inte. Den klarade i te upptiningen." och man bara "jaha. Nä men då så. Då får jag väl leva vidare i min sorg. Utan bäbis. Utan lycka."

Sorgen i det. Så obeskrivligt stor. Så obeskrivligt svår.

.fjärde försöket.

det där fjärde försöket. det sista lilla liv vi hade. det blev aldrig, det dog innan det ens var dags. sorgen. obeskrivlig.

.trasig.

Jag är så trasig inuti. Ett tomt svart hål. Ensam. Sorgen äter långsamt upp mig. Sorgen över ett litet nytt liv som aldrig blev. Aldrig kommer att bli. För jag är så ensam i det här, och jag orkar inte längre hoppas. Jag är gammal, jag är ful, jag är fet. Och tydligen har jag den mest ogästvänliga livmodern i världshistorien. Fan!

På dagarna gör jag inte längre någonting, mer än det mest nödvändiga. I hemmet alltså. Nu har jag nästan slutat gå utanför dörren. Tittar på TV, spelar datorspel. Saker som får mig att inte tänka på det onda. Och när någon frågar hur jag mår, hur jag har det, om jag har det kul. Blir svaret alltid det samma. Toppen! La dolce vita. Helt underbart det här, att få vara här och uppleva så mycket nytt och fantastiskt. En fet jävla äcklig lögn är vad det är. För egentligen sitter jag bara hemma och gråter.

om saker går som det ska, blir jag både moster och faster i år.
kan [nästan inte] känna någon glädje, jag är bara avundsjuk. vi som försökt så länge. och de har nästan inte ens tänkt tanken innan det tar sig. och sedan får jag ångest över att jag är en sån jävla otacksam horunge. varför inte glädjas över vad jag har. istället för att se vad jag inte har. men det jag inte har, det har jag önskat i 18 år. det är en ganska lång väntan.