Nu bor jag i ett annat land. Vet inte vart jag ska ringa, det finns ungefär tusen ivf-kliniker här. Vilka är bra? Hur vet man vilken som är bäst? Och hur ska vi ha råd? Hur långt vill vi få i denna strävan? Jag kommer gråta ihjäl mig resten av mitt liv, om vi inte lyckas. Det är, och har alltid varit, min högsta dröm. Men kan man skuldsätta sig totalt i strävan? Låta ett barn växa upp i misär? Eller ha skulder på många miljoner och ändå aldrig lyckas bli gravid?
Om vi skulle få plus tillslut. Vad gör vi om vi då får missfall? Orkar jag med mer sorg? För jag känner i hela kroppen att det här kanske inte är meningen? Om det var meningen att vi skulle få bli föräldrar, hade vi då inte för länge sedan lyckats? Vet inte riktigt vad jag tror på, men om det var meningen att vi skulle få barn. Hade vi då inte utrustats med felfria kroppar?
Jag kanske hade blivit en totalt värdelös mamma. Det är därför jag inte kan behålla ens det minsta embryot.
Min mamma sa sa det till mig en gång. Hon var riktigt förbannad på mig, för jag matvägrade och höll på. Och mitt i det skrek hon till mig att hon hoppades att jag inte skulle bli mamma någon gång, för jag skulle svälta mina barn. Ja, så minns i alla fall jag det. Hon kanske minns något annat. Om hon över huvudtaget minns just den händelsen. Jag har iaf burit den med mig i kanske 18 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar