.familjen.

Det äldre syskonet. När han var fem föddes jag. Och jag var det finaste och bästa som hänt honom. Jag fick jag slita sönder hans tidningar och leksaker. Det gjorde inget. För jag var så söt. Det har min mamma präntat in i huvudet på mig. Men när jag blev äldre så fortsatte jag att ha sönder hans saker. Och då gjorde det plötsligt något. Det var inte längre ok. Men hur kan man förvänta sig att ett barn som alltid har fått bete sig på ett sätt, och där inga gränser har satts. Hur kan det vara det lilla lilla barnets fel att det sedan inte förstår att det beteendet är fel. Någonstans på vägen slutade han att älska mig, tror jag. Kanske där, ungefär efter tre år, när det kom en ny knodd i familjen.

Det yngre syskonet. Den enda människa jag helt ärligt kan säga att jag varit beredd att dö för. Vilket är lustigt på ett sätt, eftersom jag många gånger velat dö. Men han är den jag skulle vända ut och in på mig själv för att hjälpa. Oavsett vad. Kanske är det vad min storebror känt av, och känt sig utanför? Eller stängde han ute mig först och jag därför vände mig till min lillebror. Fick en ny allierad. När jag var tre fick jag min bror i födelsedagspresent. Jag vet ingenting om det där kalaset. Jag vet faktiskt inte ens om jag fick något kalas. Men jag gissar att om det var ett, då var jag INTE var i allas centrum. Så som det borde vara när man fyller tre år. Det fanns ju en söt spädgris som konkurrerade ut mig. Mormors lilla kelgris. Kan det varit så att jag inte fick någon uppmärksamhet? Kan människor omkring mig varit så ovetande om psykologi, och det lilla lilla barnets behov? Eller har jag bara fått allt om bakfoten?