Jag är så trasig inuti. Ett tomt svart hål. Ensam. Sorgen äter långsamt upp mig. Sorgen över ett litet nytt liv som aldrig blev. Aldrig kommer att bli. För jag är så ensam i det här, och jag orkar inte längre hoppas. Jag är gammal, jag är ful, jag är fet. Och tydligen har jag den mest ogästvänliga livmodern i världshistorien. Fan!
På dagarna gör jag inte längre någonting, mer än det mest nödvändiga. I hemmet alltså. Nu har jag nästan slutat gå utanför dörren. Tittar på TV, spelar datorspel. Saker som får mig att inte tänka på det onda. Och när någon frågar hur jag mår, hur jag har det, om jag har det kul. Blir svaret alltid det samma. Toppen! La dolce vita. Helt underbart det här, att få vara här och uppleva så mycket nytt och fantastiskt. En fet jävla äcklig lögn är vad det är. För egentligen sitter jag bara hemma och gråter.
om saker går som det ska, blir jag både moster och faster i år.
kan [nästan inte] känna någon glädje, jag är bara avundsjuk. vi som försökt så länge. och de har nästan inte ens tänkt tanken innan det tar sig. och sedan får jag ångest över att jag är en sån jävla otacksam horunge. varför inte glädjas över vad jag har. istället för att se vad jag inte har. men det jag inte har, det har jag önskat i 18 år. det är en ganska lång väntan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar