.avundsjuk.

Jag blir avundsjuk på varenda människa i hela världen som har turen att bli gravid och/eller få barn. Jag blir irriterad på att de inte glädjs "tillräckligt". Samtidigt som jag inte orkar med att de får ha lyckan jag inte får. Så jävla motsägelsefullt! Samtidigt som jag på ett annat plan är lycklig med de som får sina barn.
Men varför lyckas alla jag känner med att bli gravida på första, andra, tredje försöket. Och vi inte lyckats på snart FEM ÅR! Och dessutom fått assisterad befruktning och äggåterföring tre gånger. Och inget av det fungerade heller!

Blev så irriterad när jag blev tillsagd att jag MÅSTE skaffa barn, för jag förstår inte hur underbart det är och vad jag går miste om. Nä, och de flesta vet heller inte hur jävla bra de har det som inte måste kämpa kämpa kämpa hel tiden, både mot sin egen sorg och andras fördomar. och plågan med att genomgå ivf. Alla sprutor, piller och grejor. Illamåendet varje dag. Panik inför varenda spruta. Tårarna som trillar för att det gör ont, och jag mår illa och sprutan inte går in som den ska och det är läskigt läskigt läskigt att försöka trycka in den. Som att man har perforerat huden så många gånger att det inte längre går att sticka. Och när man äntligen gjort det för sista gången, tror man, så kommer man till läkaren som bara "nä, det här är lite för få och små ägg. Du får gå hem och sticka dig i en vecka till, ungefär". Paniken i att behöva fortsätt göra det som gör ont. Men det kommer något bra ut av det i slutändan. Det blir ju en bäbis om jag fortsätter. Så plågar mig ett tag till och mår illa hela tiden och gråter gråter gråter.

Och sorgen sedan när jag får mens gång på gång. Eller efter samtlet när BM ringer och bara "nej tyvärr, det där sista lilla hoppet ni hade. Det gick inte. Den klarade i te upptiningen." och man bara "jaha. Nä men då så. Då får jag väl leva vidare i min sorg. Utan bäbis. Utan lycka."

Sorgen i det. Så obeskrivligt stor. Så obeskrivligt svår.