Det är söndag morgon och jag har precis avslutat min frukost. Karlen ligger i sovrummet och försöker bli av med huvudvärk (due to too much alcohol last night...).
Jag har varit hiskeligt orolig ett tag, för att jag inte har kännt av någora graviditetstecken alls. Visserligen vet jag att det är vanligt att man som gravid första gången inte känner bäbisen förrän vecka 16-22, och att det med en framliggande placenta (moderkaka) kan dröja ännu längre. Men det har inte hindrat mig från att oroa mig och undra om något gått fel. Men så i torsdags när jag lagade mat fick jag som "tusen nålar" på höger sida (i min "love handle"). De kom och gick några gånger, för att sedan lika plötsligt vara borta igen. Under natten till fredag när jag skulle vrida mig i sängen högg det till något fruktansvärt i ljumsken, flera gånger i rad! Sedan dess har det kommit och gått under dygnen som varit sedan dess. Och när jag satt på jobbet på fredag kväll fick jag något som liknade växtvärk i mina vader och knäväck.
Vad har jag då lärt mig av detta? JO! Att aldrig klaga på brist på känningar, då de plötsligt kommer tillbaka tusenfallt.
Nu ska jag göra mig i ordning, och seda se om det går att få liv i min kärlek. En promenad ner på stan och en göttekaffe kan sitta fint, känner jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar